Jag har gått till Paris 🇫🇷 🥐🥂

1786 km. Hur många timmar vet jag inte men det blev många. I vintras tröttnade jag på mig själv och min märkliga slutsats att jag inte hade tid att gå ut och röra mig på lunchen. Där satt jag, timme ut och timme in, framför datorskärmen och kände kreativiteten och effektiviteten sjunka. Jag tröttnade på mig själv, eller mest av allt på slutsatsen att jag inte hade tid att gå ut.

Jag bestämde mig för att gå till Paris. 1786 km. Det startade på nyårsdagen. Sören Kirkegaard visste mycket om mycket, han visste även en hel om att vandra. Han sa ”Framför allt, tappa inte bort din lust att gå. Varje dag går jag mig själv till välbefinnande.” Det är precis vad jag har gjort sedan beslutet på nyårsdagen. Jag har gått mig själv till välbefinnande.

Min första prognos på ankomst pekade på mitten av augusti. Vårljuset tillsammans med en lätt galenskap kring alla mätetal som min nya träningsklocka levererade ökade på tempot. Jag var bättre på att gå än på att följa upp så plötsligt hade jag passerat både Belgien och Tyskland, helt utan att märka det. När jag såg att Frankrikes nationaldag låg inom räckhåll pinnade jag på ytterligare. Såklart man vill vara i Paris den 14 juli 🥂

Jag reste till Afrika. 1994 gjorde jag mitt examensarbete i Tanzania. Jag bodde på gästhuset The Banana Tree Inn i Urambo, en stad som då hade ungefär tjugofemtusen invånare. Det var inte tillräckligt stort för en permanent domstol. Rättskipningen hanterades genom att man samlade ihop ett antal brottmål som togs om hand i en tillfällig domstol med en för tillfället ditrest domare. Mina första veckor i staden råkade sammanfalla med att en sådan tillfällig domare fanns på plats. Även denne domare bodde med sin lilla stab på The Banana Tree Inn.

1994 var också året då svensk riksdag beslutade om ny partnerskapslag vilket väckte en del internationell uppmärksamhet. När jag efter en arbetsdag satt med mina arbetskamrater i den fullsatta baren på The Banana Tree Inn och tog en öl så fick jag en fråga om den nya partnerskapslagen i Sverige. Fler och fler personer i den lilla baren lyssnade och frågade. När samtalet som min kollega startat med sin enkla fråga till mig involverade hela baren så tog den tillresta domaren till orda. Stående bad han om alla bargästers uppmärksamhet och erbjöd sig att leda detta spontant uppkomna men mycket viktiga samtal om kärlek. Han menade att alla som ville behövde få höra och bli hörda i samtalet. Förslaget gillades och mycket klokt blev sagt i detta trickiga ämne under denne domares ledning. När det viktigaste verkade vara sagt summerade domaren det hela, tackade alla närvarande för deras bidrag till ett viktigt samtal och önskade fortsatt trevlig kväll.

I den eftertänksamma tystnaden som följde lutade sig kollegan som startat allt med sin fråga mot mig och undrade om jag ville veta vad kärlek egentligen är. Självklart ville jag det, och då kom den, repliken jag aldrig glömmer.

– Love is a misunderstanding between two fools

Även om jag kände henne lite och visste att hon var snäll så var jag rädd, den där första timmen ensam med min nya PT. Bodil Frick, superproffset med en SM-titel i thaiboxning, egen boxningsstudio och de snyggaste biceps jag sett. Tvivlen och självkritiken susade runt i huvudet och kroppen; vad skulle nu detta vara bra till? Räcker det inte med några sit-ups efter konditionspassen? Är boxning verkligen en bra grej för kvinnor över femtio? Skulle jag ha tid och kraft även till detta? En PT som Bodil, var det inte över min nivå?

Ni vet allt det där tvivlet; allt som säger emot, alla ursäkter, alla skäl att stanna vid det man har. Ni vet. Det finns tusen och tusen sätt att stoppa sig själv. Att hitta argument för att stanna på känd mark är så lätt. Men ändå; det där som kittlar tanken. Skrattet i magen när jag tänker på vad jag vill. Den energin. Bliss. Exakt där vet jag att det finns någonting för mig. Kanske har jag ingen aning om vad men någonting finns där. Energi. Bliss.

Nu har jag boxats varje vecka i femton månader. Det har förändrat mig. Let me tell you how. Snyggare biceps? Tja, kanske lite, men det är mycket långt från poängen. Jag har levlat min förmåga att fokusera, jag kan styra mig själv till starkare närvaro, jag riktar blicken skarpare mot målet och jag har lärt mig ta emot någon annans uppmärksamhet på ett helt nytt sätt.

Fokus. Att gå upp i det man gör, att hålla sin energi, sin vilja sitt fokus på just det man gör är i sanning en träningssak. Det går inte att boxas utan fokus. Det kanske blir något slags arm- och benvevande men det blir ingen boxning. Oj vad jag har fått träna på detta. Vet ni vad jag märkte? Jag behövde plocka in sårbarheten i sammanhanget. Jag märkte att jag stoppat mig själv från att fokusera på en sak för att inte riskera att misslyckas med denna enda sak. För att inte riskera att visa ens mig själv hur mycket jag vill detta enda för att sedan kanske misslyckas. En slags riskspridningsstrategi för att undvika misslyckanden som ironiskt nog minskade chanserna att lyckas. Fokus kräver mod. Det är läskigt att fokusera på en sak.

Närvaro. Talet om närvaro har ibland provocerat mig, irriterat mig och till och med gjort mig arg. Kravet på närvaro har ibland känts som en låsning, ett hinder för den frihet som jag är så beroende av. Men jag har lärt mig att det finns frihet i närvaron. Det kan vara frihet att släppa allt annat och vara bara just här och nu. I boxningen jobbar vi med upp till fem tekniker i en serie. Så fort jag tappar närvaro, vandrar iväg till något minne, någon plan framåt eller någon fantasi, så tappar jag helt bort mig i teknikerna. Jag behöver vara där, helt närvarande i mitt arbetsflöde för att boxningen ska fungera. Närvaro de luxe.

Blickledarskap. Mina barn red när dom var små, jag skjutsade, mockade och bar grejer. Mest av allt så tittade jag på och hörde många gånger ridlärarna instruera eleverna om att titta i den riktning dom skulle. Som om hästarna såg ryttarens blick. När eleven lät blicken vandra iväg så tappade hästen riktning. Vi kan kalla det blickledarskap och det verkar stämma även i boxningen. Jag behöver hålla riktning på blicken under hela passet, det finns inte chans till bra träffar utan detta blickledarskap. Att titta på klockan som jag kanske råkat göra en eller två gånger får dessutom helt underkänt av min bestämda PT. Blickledarskap alltså.

Att ta emot. På tal om PT, att ha någon som helt fokuserar på dig under en hel timme kräver kapacitet att ta emot. Receiving. Det är väl enkelt kan man tänka. Jag tycker inte det är enkelt. När hon, min PT, håller fokus på mig tvingar hon mig att göra detsamma. När hon, min PT, kräver någonting av mig så behöver jag göra detsamma. När hon, min PT, tror på mig så behöver jag också tro på mig. När hon, min PT, berömmer mig så behöver jag göra detsamma. Hennes fokus på mig visar mig om och när jag släpper mig själv. Hennes fokus på mig tvingar mig tillbaka till mig själv. En hel timme, det blir högnivå-receiving. Att se sig själv. Att ta emot.

Ingen av dessa lärdomar stannar inom boxningstimmarna, de går in i allt. De förändrar mig. Inte har jag någonting emot lite snyggare biceps, särskilt inte i paketlösning med en hel boxningsterapi. Tack PT-Bodil.

Helen hette hon. Jag hade varit hennes chef i flera år. Vi som jobbade nära henne visste att någonting inte stämde. Hon var fantastiskt i sin profession men samtidigt ojämn. Oanmäld frånvaro. Hög stress. Sena ankomster. Som arbetsgivare tänkte vi på droger. Som utbildad chef hade jag lärt mig tecknen på drogmissbruk. Men nej, där fanns inte förklaringen. Vi försökte nå fram och förstå med dom verktyg vi hade. Det lyckades inte.

Några år senare blev hon mördad av sin ex-man. Beskedet slog ner som en bomb. Vi var många i hennes närhet som sett men inte förstått. Begravningen var en dag av kyla och vi var en samling tidigare kollegor som deltog. Kistan var vit. Bridge over troubled water spelades. Mannen inte där, han var häktad på sannolika skäl misstänkt för mord. 

Där satt vi, hennes arbetskamrater, en egen grupp i begravningsföljet. Vi försökte förstå. Där satt jag, hennes före detta chef, och tänkte på alla så kallade svåra samtal vi haft. Jag tänkte på de oanmälda drogtester jag tagit med Helen på. Jag tänkte på alla möten med HR om hur vi kunde förstå och hjälpa Helen. Aldrig någon gång under denna flera år långa process kom tanken på att det kunde vara fråga om våld i nära relation. Det fanns inte på vår felsökningskarta som arbetsgivare eller som människor för den delen. Det var en blind fläck. Vi hade ingen aning om att vi ens hade kunnat tänka i den riktningen. Hur hade verkligheten kunnat vara annorlunda om vi som arbetsgivare hade haft kunskap? 

Den frågan släppte inte mig när Helen låg i den vita kistan. För henne var det för sent men jag kunde göra någonting. Som chef. Som människa. Bygga kunskap. Sätta lampan på vita fläckar. Se en större karta.

Kursen startade ett par månader efter begravningen. Den var svår. Jag kände mitt motstånd, hur jag inte ville ta in, hur jag ville skydda mig från sanningen, fortsätta gömma mig i okunskap och fördomar. Men oj så bra den var. En kurs som förändrade mig, som öppnade mina ögon. För det, ni fantastiska utbildare på kvinnojouren, är jag för evigt tacksam.

Sakta men säkert, under dessa kvinnors varsamma men bestämda ledning, vaknade jag till. Jag fick se det som legat dolt. Jag förstod någonting om hur vanligt det är att män slår den kvinna dom lever med. Jag fattade någonting om denna dolda terror utan koppling till samhällsklasser, orter, ålder, etnicitet, alkoholmissbruk eller utbildningsnivå. Från gästföreläsande yrkesproffs (jurister, psykologer, poliser) fick vi lära oss att detta pågår överallt och hela tiden. Vi fick ställa frågorna som kanske kändes dumma men var nödvändiga att få ur sig. Varför lämnar hon inte? Det är kanske en viss typ av kvinnor? Handlar det inte om sex? Handlar det om alkohol? 

Nej. Det handlar inte om vad hon gör. Det handlar inte om sex. Det handlar inte alkohol. Det handlar inte om pengar. Det handlar om makt och kontroll. Mantrat från kursledaren ekar fortfarande i mina öron; makt och kontroll. Det handlar om makt och kontroll.

Sen den kursen finns våld i nära relationer på min världskarta. Som chef. Som människa. Många år efter Helens död verkar denna dolda terror äntligen bli mer synlig. Det skrivs om våld i nära relationer ur många perspektiv och med fler röster än dom som hela tiden, outtröttligt, lyft, pratat och synliggjort. Det verkar ha blivit möjligt att tala högt om detta på nya sätt. Vi verkar till och med kunna se arbetsgivarperspektivet. Det perspektiv jag som chef, och därmed arbetsgivarrepresentant, inte alls kunde se när jag jobbade med Helen. Den där frågan som aldrig riktigt släppt mig; Vilken skillnad hade det kunnat göra om jag vetat, om VI vetat? 

Vi kan göra skillnad nu. Vi kan lära oss att se. Vi kan se arbetsgivarperspektivet. Hon som hette Helen är död sen länge. Andra liv kan räddas. 

tw suicid

Min pappa. Min biologiska pappa. Min första pappa. Bo Ernst Andersson. Idag skulle han ha fyllt åttio år. Om han hade levat. Han lever inte. Det är väldigt länge sen han levde, drygt femtio år sen faktiskt.

Hans död har kastat långa skuggor i mitt liv. Jag minns det som både ljus och mörker från barndomen. Det var någonting mycket mörkt och skrämmande med att min pappa var död. Det fanns också ett ljusskimmer, något särskilt, unikt, speciellt. Nästan intressant ibland. Jag minns att jag försökte prata med honom och det var ungefär som att försöka prata med Jesus. Han hade något med Jesus att göra i mitt barnasinne. Hur och när jag förstod dödsorsaken minns jag inte. Har jag förstått den än? Hur förstår man döden? Pappa Bosse tog sitt liv. Suicid. Självmord. Han var 29 år gammal, det var en sommarnatt i juni 1970 och jag hade nyligen fyllt 3 år. Vi rasade ner i ett svart hål. Hans anhöriga, vi som var nära, vi som älskade honom. Ett schakt öppnade sig och vi ramlade rakt ner i hålet. Ett mörkt trassel av chock, förtvivlan, sorg, ovisshet, okunskap, skuld och skam.

Problem med nerverna, någon annan precisering eller förklaring minns jag inte. I vuxen ålder har jag utbildad mig. Läst och informerat mig. Jag kan ganska mycket om självmord nu. Fakta och statistik. Fenomen runt självmord. Typiska mönster för de efterlevande har jag lärt mig en del om. Igenkänning. Bekräftelse. Skuld och skam är vanligt. En förbannelse, en fiende och en stark plåga. Men vanligt. Det vet jag nu. Men inte förstår jag döden. Inte förstår jag självmord. Han, min första pappa, min döda pappa, han kände att vi och världen skulle vara bättre utan honom. Att han behövde rädda oss och världen från honom. Nu vet jag att det är vanligt. Det är ett fenomen i samband med självmord. Men inte förstår jag.

Idag skulle han ha fyllt åttio år. Om han hade levat. Idag lever han i mina ord. Idag får han hjälpa mig att säga någonting om självmord, något jag behöver säga, något som behöver sägas. Det blev en annorlunda åttioårsdag. Grattis pappa, var du än är.

Detta märkliga år. Jo jo, alla år är märkliga men en del mer än andra. Detta var mer.

Ja, det var ett år med fler hemmatimmar, mer oro, mörkare nyhetsrapportering och färre kramar än vi hade kunnat fantisera till. Men det är inte allt. Det var också året då jag slutade snusa, under över alla under. Hade jag aldrig trott. Det var året då mitt yngsta barn fyllde 18. Jag är inte längre någons förmyndare och mina barn är officiellt vuxna. Vilken grej. Den var större än jag kunde ana innan. Detta var också året med en av de skönaste somrarna i mitt liv. Ingenstans reste jag men det bästa hittades på hemmaplan. Där dansade jag med skogstroll och älvor. Det var året då pappa fyllde åttio år. Varje minut njöt jag av firandet med familjen. Så mycket kärlek.

Det var också läsandets år. Att läsa har jag alltid älskat men kanske inte alltid haft utrymme och ro till. Detta år har jag haft båda och som jag njutit av de äventyrsresor i tid och rum som böckerna tagit mig på. Detta var året för en stor dröm att bli verklighet. Så stor att jag inte vågat uttrycka den ens för mig själv och nu har jag gjort det, jag har gjort mitt eget TED-talk. Hur det nu än är med allting, vad vi än har att vänta av 2021 och hur vi än summerar och samlar ihop 2020 så är det bara några timmar kvar av detta år. Detta märkliga år.

Jag önskar er alla kära vänner en fin nyårsafton och ett gott nytt år. Kom ihåg att ingen är ensam, att vi behöver varandra och att störst av allt är kärleken

Jag vet varför jag skriver. Det går inte fort men jag gör det. Jag berättar min historia. Min mammahistoria. Vad det ska bli vet jag inte. En bok? En text att spara för mig själv? Jag skriver.

Jag skriver för mig själv. Jag skriver för att jag måste. Jag måste trassla ut historien, reda ut dom trådar som går att reda ut, limma ihop de minnen som gått sönder och göra det helt som jag kan göra helt.

Jag skriver för att jag vill hjälpa. Om någon förälder till något barn någonstans blir stärkt och hjälpt av att jag berättar min historia så är det värt det. Jag vet hur föräldrar lider av att inte kunna hjälpa sina barn. Jag vet hur det känns att bli sönderklämd mellan systemen. Jag vet hur skammen känns. Självanklagelserna, allt vi kanske gjort fel. Jag vet hur varje liten teori om någon neuropsykiatriskt funktionsnedsättning kan få stressnivåerna att rusa och nattsömnen att suddas ut. Jag vet hur en rubrik eller kommentar om diagnoshysterin kan rycka undan golvet och få en förälder att bokstavligt ramla ihop. Inte varje gång, ibland är vi starkare. Men ibland orkar vi inte mer. Då ramlar vi. Don’t worry. Vi reser oss igen. Men det kan ta en stund. Det utmanande föräldraskapet. Jag skriver det hade velat läsa för sex år sen när några av mina lampor slocknade. Jodå jag har fler lampor, dom lyser. Några har jag lyckats tända igen. Några har slocknat för alltid. Jag kan leva med det, absolut. Men det är lite mörkare på vissa områden. Vissa ärr i själen är fulare än andra. Dom får vara där.

Jag skriver därför att jag sett hålen i vårt skyddsnät. Likvärdigt och rättssäkert ska det vara men det är inte alltid så. När vårt barn slutade kunna vara i världen och drog sig inåt, försökte ta bort sig själv, då ramlade vi rakt igenom hålet.

Det var hösten 1990 och mitt liv hade tagit en ny vändning. Jag hade flyttat tillbaka till Stockholm då jag kommit in som typ sista reserv på KTH:s linje Industriell ekonomi. Full av komplex och självtvivel men också motivation och kraft kastade jag mig in i denna traditionstyngda studiemiljö. Jag tog mina första stapplande steg till en civilingenjörsexamen helt utan referenspunkter eller förebilder men med ett starkt jävlaranamma. Förbluffad över mängden kurslitteratur och svårighetsgraden på matten men mest lycklig att jag faktiskt klarade kurserna gav jag mig djupare in i studentlivet. I slutet av första terminen lyckades jag, tillsammans med min studiekamrat Mats, komma över biljetter till ADA-gasquen, en sjugofyratimmars teknologfest på Baltic star. Ett båtlass galaklädda ungdomar åt en tjusig trerättersmiddag på lördagskvällen. Jag tindrade med ögonen, nöp mig i armen och påminde mig om att njuta. The best was yet to come.

På söndagen hade vågorna lugnat sig på både det ena och andra sättet. Baren var öppen, bandet spelade och vi var relaxklädda. Då möttes vi, Anna och jag. Vi hamnade bredvid varandra på golvet framför bandet. Där satt vi fnittrande som barn och nånstans i drinkdimmorna och musiken visste jag att jag hittat en vän. En riktig vän. En livsgåva. Detta skedde hösten 1990. Trettio år har gått. Vänskapen lever. Vi blev systrar. Våra barn blev kusiner. Jag kan inte räkna semestrarna, festerna, samtalen, tårarna, skratten, middagarna eller frukostarna vi haft tillsammans. En livsgåva.

När vi firade tjugo år som vänner slog vi på stort. Vi reste till New York där vi hade några oförglömliga magnifika dagar. När trettioårsjubiléet närmade sig bokade vi en vandringsresa till Lofoten som den perfekta uppföljaren på NY. Sen kom corona. Norrmännen stängde gränsen. Hur firar vi nu? Jo, vi gör som vi alltid gjort. Vi fokuserar på det som är viktigt på riktigt för oss. Det som aldrig handlat om exakt var vi är och vad vi gör. Det som ofta handlat om vind i håret, mossa under fötterna och frihet att vara. En livsgåva. Vi reste till Annas familjestuga i Graninge, dit vi varit så många gånger under årens lopp, oftast med barn. Nu sitter vi här i skogen, med brasan brinnande, skogen susande och talar om nu, förr och sen. Om allt. En livsgåva.

Jag drömmer om att skriva, jag har många historier att berätta och jag älskar ord. Men det händer inte. Jag skriver inte. Under några lediga dagar tänker jag till på detta och försöker vara brutalt ärlig med mig själv. När får jag saker gjort? När händer det för mig? När gör jag verklighet av idéer och visioner? Hur gör jag det? Exceldelen av min hjärna kickar igång direkt. Excel med dunkande toner av ”we will rock it”. Vad blir det? Planering och gamefeeling. Nerver och regler. Puls och ordning. Där nånstans ser jag ett sätt för mig.

Jag uppfinner skrivarmetoden hockeymatch. En hockeymatch är tre tjugominutersperioder. Ok. Jag skriver i tre tjugominutersperioder. Så gör jag DET i tre perioder på nästa nivå. Det blir 3×20 minuter i fyra dagar. Periodpaus en dag. Skriva 3×20 minuter i fyra nya dagar. En dags periodpaus. Skriva 3×20 i den sista periodens fyra dagar. Det är en hockeymatch. I makrohockeymatchen finns tolv normalhockeymatcher. Där är metoden. Nu har jag kört fyra dagar. Fyra normalhockeymatcher. Första perioden av makrohockeymatchen. Vad har jag lärt mig?

👉🏻 Sätt timer med larm o passa tiden

👉🏻 20 minuter klarar jag att hålla totalfokus nästan helt utan att distrahera mig

👉🏻 Hockeymetaforen hjälper: man funderar inte på långsiktiga mål mitt i perioden i fullt spel

👉🏻 Ta paus i periodpausen, annars orkar jag inte hela matchen

👉🏻 Alla tankarna som försöker ta plats (det här blir inget, vad bluddrigt och dåligt du skriver, det här vill ingen läsa), låt dom vara där men säg till dom att du inte har tid nu för du spelar hockey

Vad leder allt detta till? Ja det får vi se. Första av tre perioder spelade. I första matchen. Så den frågan är för tidigt ställd. Ok. Då tar vi den klassiska sportfrågan;

– Hur känns det?

– Det känns jäkligt bra att göra det jag bestämt mig för att göra. Bara det. To do what you said you would do. I do I do I do I do I do.

Jag reste till Afrika. 1994 gjorde jag mitt examensarbete i Tanzania. Det hade föregåtts av en lång planering och innan min avresa fanns (mig veterligen) inga nyheter i Europa eller Sverige om den då eskalerande situationen i Rwanda och Burundi. Nu vet vi en del om vad som skedde men då visste vi inte. Många gånger har jag tänkt att om vi vetat hade jag kanske inte fått åka, särskilt med tanke på att jobbet var i Urambo, knappt 40 mil från gränsen till Burundi.

Mitt arbete var en del av ett större projekt med målet att elektrifiera för utveckling och välstånd. Jag fick möta byrådet (motsvarande kommunfullmäktige) och hade tät kontakt med ordförande Mr Mpandudji (motsvarande kommunstyrelsens ordförande). Jag märkte att någonting pågick. Inte förstod jag swahili och missförstånd kunde lätt uppstå i detta samhälle, på många sätt så olikt min hemmiljö. Men jag märkte. Jag frågade och fick veta att hemska saker pågick i grannlandet. Det talades om övergrepp, våld och massaker. Människor flydde över gränsen till Tanzania. Många människor. Mat och andra förnödenheter samlades in. Alla skulle hjälpa. Det var Guds mening. Tanzanianiernas fantastiska gästvänlighet inkluderade, så långt det var möjligt, att hjälpa mig med allt jag efterfrågade. De menade dessutom att de stod i tacksamhetsskuld till mig som valde att använda min tid och kunskap för att bistå dom i elektrifieringen av deras bygd. Så mina värdar tog hand om mig. Dom hjälpte mig med allt. Mina intresserade frågor om vad som pågick i grannlandet ledde därför till att ett besök på en flyktingförläggning nära gränsen arrangerades.

Jag förstod någonting om riskerna. Mitt i den oöverblickbara tragedi som pågick skulle jag med min vita hud och fina kamera komma på tittbesök. Fortfarande när jag tänker på detta så skäms jag. Jag skäms utan att exakt veta för vad. För att jag var där? För att jag är vit? För de enorma priviligerier som jag har fått med mitt födelseland och min hudfärg? För mitt aningslösa sätt att ställa frågor om vad som pågick? Jag hittade inget bra sätt att avböja den dagstur som det gjorts så stor insats för att arrangera. Så vi åkte. Jag var nervös och rädd. Inte för att något skulle hända mig, på det sättet kände jag mig helt trygg. Men jag var rädd för vad jag skulle få se. Jag var rädd för att störa ett sammanhang som inte var mitt. För att, bara genom min närvaro, gestalta den där galna klyftan mellan människor som leder till så oändligt många konflikter. Jag hade ingen rätt att vara i den tillfälliga fristaden för drabbade människor som tvingats fly sitt land. Jag visste att jag syntes lång väg med min vita hud. Det väckte uppmärksamhet. Jag kunde inte gömma mig.

Mitt i allt detta fick jag vara med om det allra vackraste. Människor som hjälper människor. Oavsett. Vi hjälper. Det kan inte rubriceras kristet, många religioner var representerade. Kristendom var en av dom och inte den största. Det kan inte rubriceras svenskt eller en ens europeiskt. Långt från Europa var vi och helt utan internationella hjälpinsatser skedde detta. Människor hjälpte människor. Oavsett. Tanzania, ett av världens fattigaste länder, tog emot stora flyktingströmmar från sina grannländer precis när det behövdes som mest, utan internationella hjälpinsatser och medierapportering. Det fick jag se och aldrig aldrig glömmer jag det. Människor hjälper människor. Oavsett.

Många år senare besökte jag en utställning om vad som skedde i Rwanda och Burundi på Fotografiska i Stockholm. Då klarade jag inte att se hela utställningen. Jag började må illa och fick sitta en lång stund på en bänk utanför och andas. När jag hämtat andan kände jag livspulsen bakom skammen, sorgen och skräcken. Människor hjälper människor. Oavsett.