Jag vet varför jag skriver. Det går inte fort men jag gör det. Jag berättar min historia. Min mammahistoria. Vad det ska bli vet jag inte. En bok? En text att spara för mig själv? Jag skriver.

Jag skriver för mig själv. Jag skriver för att jag måste. Jag måste trassla ut historien, reda ut dom trådar som går att reda ut, limma ihop de minnen som gått sönder och göra det helt som jag kan göra helt.

Jag skriver för att jag vill hjälpa. Om någon förälder till något barn någonstans blir stärkt och hjälpt av att jag berättar min historia så är det värt det. Jag vet hur föräldrar lider av att inte kunna hjälpa sina barn. Jag vet hur det känns att bli sönderklämd mellan systemen. Jag vet hur skammen känns. Självanklagelserna, allt vi kanske gjort fel. Jag vet hur varje liten teori om någon neuropsykiatriskt funktionsnedsättning kan få stressnivåerna att rusa och nattsömnen att suddas ut. Jag vet hur en rubrik eller kommentar om diagnoshysterin kan rycka undan golvet och få en förälder att bokstavligt ramla ihop. Inte varje gång, ibland är vi starkare. Men ibland orkar vi inte mer. Då ramlar vi. Don’t worry. Vi reser oss igen. Men det kan ta en stund. Det utmanande föräldraskapet. Jag skriver det hade velat läsa för sex år sen när några av mina lampor slocknade. Jodå jag har fler lampor, dom lyser. Några har jag lyckats tända igen. Några har slocknat för alltid. Jag kan leva med det, absolut. Men det är lite mörkare på vissa områden. Vissa ärr i själen är fulare än andra. Dom får vara där.

Jag skriver därför att jag sett hålen i vårt skyddsnät. Likvärdigt och rättssäkert ska det vara men det är inte alltid så. När vårt barn slutade kunna vara i världen och drog sig inåt, försökte ta bort sig själv, då ramlade vi rakt igenom hålet.