Även om jag kände henne lite och visste att hon var snäll så var jag rädd, den där första timmen ensam med min nya PT. Bodil Frick, superproffset med en SM-titel i thaiboxning, egen boxningsstudio och de snyggaste biceps jag sett. Tvivlen och självkritiken susade runt i huvudet och kroppen; vad skulle nu detta vara bra till? Räcker det inte med några sit-ups efter konditionspassen? Är boxning verkligen en bra grej för kvinnor över femtio? Skulle jag ha tid och kraft även till detta? En PT som Bodil, var det inte över min nivå?

Ni vet allt det där tvivlet; allt som säger emot, alla ursäkter, alla skäl att stanna vid det man har. Ni vet. Det finns tusen och tusen sätt att stoppa sig själv. Att hitta argument för att stanna på känd mark är så lätt. Men ändå; det där som kittlar tanken. Skrattet i magen när jag tänker på vad jag vill. Den energin. Bliss. Exakt där vet jag att det finns någonting för mig. Kanske har jag ingen aning om vad men någonting finns där. Energi. Bliss.

Nu har jag boxats varje vecka i femton månader. Det har förändrat mig. Let me tell you how. Snyggare biceps? Tja, kanske lite, men det är mycket långt från poängen. Jag har levlat min förmåga att fokusera, jag kan styra mig själv till starkare närvaro, jag riktar blicken skarpare mot målet och jag har lärt mig ta emot någon annans uppmärksamhet på ett helt nytt sätt.

Fokus. Att gå upp i det man gör, att hålla sin energi, sin vilja sitt fokus på just det man gör är i sanning en träningssak. Det går inte att boxas utan fokus. Det kanske blir något slags arm- och benvevande men det blir ingen boxning. Oj vad jag har fått träna på detta. Vet ni vad jag märkte? Jag behövde plocka in sårbarheten i sammanhanget. Jag märkte att jag stoppat mig själv från att fokusera på en sak för att inte riskera att misslyckas med denna enda sak. För att inte riskera att visa ens mig själv hur mycket jag vill detta enda för att sedan kanske misslyckas. En slags riskspridningsstrategi för att undvika misslyckanden som ironiskt nog minskade chanserna att lyckas. Fokus kräver mod. Det är läskigt att fokusera på en sak.

Närvaro. Talet om närvaro har ibland provocerat mig, irriterat mig och till och med gjort mig arg. Kravet på närvaro har ibland känts som en låsning, ett hinder för den frihet som jag är så beroende av. Men jag har lärt mig att det finns frihet i närvaron. Det kan vara frihet att släppa allt annat och vara bara just här och nu. I boxningen jobbar vi med upp till fem tekniker i en serie. Så fort jag tappar närvaro, vandrar iväg till något minne, någon plan framåt eller någon fantasi, så tappar jag helt bort mig i teknikerna. Jag behöver vara där, helt närvarande i mitt arbetsflöde för att boxningen ska fungera. Närvaro de luxe.

Blickledarskap. Mina barn red när dom var små, jag skjutsade, mockade och bar grejer. Mest av allt så tittade jag på och hörde många gånger ridlärarna instruera eleverna om att titta i den riktning dom skulle. Som om hästarna såg ryttarens blick. När eleven lät blicken vandra iväg så tappade hästen riktning. Vi kan kalla det blickledarskap och det verkar stämma även i boxningen. Jag behöver hålla riktning på blicken under hela passet, det finns inte chans till bra träffar utan detta blickledarskap. Att titta på klockan som jag kanske råkat göra en eller två gånger får dessutom helt underkänt av min bestämda PT. Blickledarskap alltså.

Att ta emot. På tal om PT, att ha någon som helt fokuserar på dig under en hel timme kräver kapacitet att ta emot. Receiving. Det är väl enkelt kan man tänka. Jag tycker inte det är enkelt. När hon, min PT, håller fokus på mig tvingar hon mig att göra detsamma. När hon, min PT, kräver någonting av mig så behöver jag göra detsamma. När hon, min PT, tror på mig så behöver jag också tro på mig. När hon, min PT, berömmer mig så behöver jag göra detsamma. Hennes fokus på mig visar mig om och när jag släpper mig själv. Hennes fokus på mig tvingar mig tillbaka till mig själv. En hel timme, det blir högnivå-receiving. Att se sig själv. Att ta emot.

Ingen av dessa lärdomar stannar inom boxningstimmarna, de går in i allt. De förändrar mig. Inte har jag någonting emot lite snyggare biceps, särskilt inte i paketlösning med en hel boxningsterapi. Tack PT-Bodil.