Helen hette hon. Jag hade varit hennes chef i flera år. Vi som jobbade nära henne visste att någonting inte stämde. Hon var fantastiskt i sin profession men samtidigt ojämn. Oanmäld frånvaro. Hög stress. Sena ankomster. Som arbetsgivare tänkte vi på droger. Som utbildad chef hade jag lärt mig tecknen på drogmissbruk. Men nej, där fanns inte förklaringen. Vi försökte nå fram och förstå med dom verktyg vi hade. Det lyckades inte.

Några år senare blev hon mördad av sin ex-man. Beskedet slog ner som en bomb. Vi var många i hennes närhet som sett men inte förstått. Begravningen var en dag av kyla och vi var en samling tidigare kollegor som deltog. Kistan var vit. Bridge over troubled water spelades. Mannen inte där, han var häktad på sannolika skäl misstänkt för mord. 

Där satt vi, hennes arbetskamrater, en egen grupp i begravningsföljet. Vi försökte förstå. Där satt jag, hennes före detta chef, och tänkte på alla så kallade svåra samtal vi haft. Jag tänkte på de oanmälda drogtester jag tagit med Helen på. Jag tänkte på alla möten med HR om hur vi kunde förstå och hjälpa Helen. Aldrig någon gång under denna flera år långa process kom tanken på att det kunde vara fråga om våld i nära relation. Det fanns inte på vår felsökningskarta som arbetsgivare eller som människor för den delen. Det var en blind fläck. Vi hade ingen aning om att vi ens hade kunnat tänka i den riktningen. Hur hade verkligheten kunnat vara annorlunda om vi som arbetsgivare hade haft kunskap? 

Den frågan släppte inte mig när Helen låg i den vita kistan. För henne var det för sent men jag kunde göra någonting. Som chef. Som människa. Bygga kunskap. Sätta lampan på vita fläckar. Se en större karta.

Kursen startade ett par månader efter begravningen. Den var svår. Jag kände mitt motstånd, hur jag inte ville ta in, hur jag ville skydda mig från sanningen, fortsätta gömma mig i okunskap och fördomar. Men oj så bra den var. En kurs som förändrade mig, som öppnade mina ögon. För det, ni fantastiska utbildare på kvinnojouren, är jag för evigt tacksam.

Sakta men säkert, under dessa kvinnors varsamma men bestämda ledning, vaknade jag till. Jag fick se det som legat dolt. Jag förstod någonting om hur vanligt det är att män slår den kvinna dom lever med. Jag fattade någonting om denna dolda terror utan koppling till samhällsklasser, orter, ålder, etnicitet, alkoholmissbruk eller utbildningsnivå. Från gästföreläsande yrkesproffs (jurister, psykologer, poliser) fick vi lära oss att detta pågår överallt och hela tiden. Vi fick ställa frågorna som kanske kändes dumma men var nödvändiga att få ur sig. Varför lämnar hon inte? Det är kanske en viss typ av kvinnor? Handlar det inte om sex? Handlar det om alkohol? 

Nej. Det handlar inte om vad hon gör. Det handlar inte om sex. Det handlar inte alkohol. Det handlar inte om pengar. Det handlar om makt och kontroll. Mantrat från kursledaren ekar fortfarande i mina öron; makt och kontroll. Det handlar om makt och kontroll.

Sen den kursen finns våld i nära relationer på min världskarta. Som chef. Som människa. Många år efter Helens död verkar denna dolda terror äntligen bli mer synlig. Det skrivs om våld i nära relationer ur många perspektiv och med fler röster än dom som hela tiden, outtröttligt, lyft, pratat och synliggjort. Det verkar ha blivit möjligt att tala högt om detta på nya sätt. Vi verkar till och med kunna se arbetsgivarperspektivet. Det perspektiv jag som chef, och därmed arbetsgivarrepresentant, inte alls kunde se när jag jobbade med Helen. Den där frågan som aldrig riktigt släppt mig; Vilken skillnad hade det kunnat göra om jag vetat, om VI vetat? 

Vi kan göra skillnad nu. Vi kan lära oss att se. Vi kan se arbetsgivarperspektivet. Hon som hette Helen är död sen länge. Andra liv kan räddas.