Jag reste till Afrika. 1994 gjorde jag mitt examensarbete i Tanzania. Det hade föregåtts av en lång planering och innan min avresa fanns (mig veterligen) inga nyheter i Europa eller Sverige om den då eskalerande situationen i Rwanda och Burundi. Nu vet vi en del om vad som skedde men då visste vi inte. Många gånger har jag tänkt att om vi vetat hade jag kanske inte fått åka, särskilt med tanke på att jobbet var i Urambo, knappt 40 mil från gränsen till Burundi.

Mitt arbete var en del av ett större projekt med målet att elektrifiera för utveckling och välstånd. Jag fick möta byrådet (motsvarande kommunfullmäktige) och hade tät kontakt med ordförande Mr Mpandudji (motsvarande kommunstyrelsens ordförande). Jag märkte att någonting pågick. Inte förstod jag swahili och missförstånd kunde lätt uppstå i detta samhälle, på många sätt så olikt min hemmiljö. Men jag märkte. Jag frågade och fick veta att hemska saker pågick i grannlandet. Det talades om övergrepp, våld och massaker. Människor flydde över gränsen till Tanzania. Många människor. Mat och andra förnödenheter samlades in. Alla skulle hjälpa. Det var Guds mening. Tanzanianiernas fantastiska gästvänlighet inkluderade, så långt det var möjligt, att hjälpa mig med allt jag efterfrågade. De menade dessutom att de stod i tacksamhetsskuld till mig som valde att använda min tid och kunskap för att bistå dom i elektrifieringen av deras bygd. Så mina värdar tog hand om mig. Dom hjälpte mig med allt. Mina intresserade frågor om vad som pågick i grannlandet ledde därför till att ett besök på en flyktingförläggning nära gränsen arrangerades.

Jag förstod någonting om riskerna. Mitt i den oöverblickbara tragedi som pågick skulle jag med min vita hud och fina kamera komma på tittbesök. Fortfarande när jag tänker på detta så skäms jag. Jag skäms utan att exakt veta för vad. För att jag var där? För att jag är vit? För de enorma priviligerier som jag har fått med mitt födelseland och min hudfärg? För mitt aningslösa sätt att ställa frågor om vad som pågick? Jag hittade inget bra sätt att avböja den dagstur som det gjorts så stor insats för att arrangera. Så vi åkte. Jag var nervös och rädd. Inte för att något skulle hända mig, på det sättet kände jag mig helt trygg. Men jag var rädd för vad jag skulle få se. Jag var rädd för att störa ett sammanhang som inte var mitt. För att, bara genom min närvaro, gestalta den där galna klyftan mellan människor som leder till så oändligt många konflikter. Jag hade ingen rätt att vara i den tillfälliga fristaden för drabbade människor som tvingats fly sitt land. Jag visste att jag syntes lång väg med min vita hud. Det väckte uppmärksamhet. Jag kunde inte gömma mig.

Mitt i allt detta fick jag vara med om det allra vackraste. Människor som hjälper människor. Oavsett. Vi hjälper. Det kan inte rubriceras kristet, många religioner var representerade. Kristendom var en av dom och inte den största. Det kan inte rubriceras svenskt eller en ens europeiskt. Långt från Europa var vi och helt utan internationella hjälpinsatser skedde detta. Människor hjälpte människor. Oavsett. Tanzania, ett av världens fattigaste länder, tog emot stora flyktingströmmar från sina grannländer precis när det behövdes som mest, utan internationella hjälpinsatser och medierapportering. Det fick jag se och aldrig aldrig glömmer jag det. Människor hjälper människor. Oavsett.

Många år senare besökte jag en utställning om vad som skedde i Rwanda och Burundi på Fotografiska i Stockholm. Då klarade jag inte att se hela utställningen. Jag började må illa och fick sitta en lång stund på en bänk utanför och andas. När jag hämtat andan kände jag livspulsen bakom skammen, sorgen och skräcken. Människor hjälper människor. Oavsett.