Det var hösten 1990 och mitt liv hade tagit en ny vändning. Jag hade flyttat tillbaka till Stockholm då jag kommit in som typ sista reserv på KTH:s linje Industriell ekonomi. Full av komplex och självtvivel men också motivation och kraft kastade jag mig in i denna traditionstyngda studiemiljö. Jag tog mina första stapplande steg till en civilingenjörsexamen helt utan referenspunkter eller förebilder men med ett starkt jävlaranamma. Förbluffad över mängden kurslitteratur och svårighetsgraden på matten men mest lycklig att jag faktiskt klarade kurserna gav jag mig djupare in i studentlivet. I slutet av första terminen lyckades jag, tillsammans med min studiekamrat Mats, komma över biljetter till ADA-gasquen, en sjugofyratimmars teknologfest på Baltic star. Ett båtlass galaklädda ungdomar åt en tjusig trerättersmiddag på lördagskvällen. Jag tindrade med ögonen, nöp mig i armen och påminde mig om att njuta. The best was yet to come.

På söndagen hade vågorna lugnat sig på både det ena och andra sättet. Baren var öppen, bandet spelade och vi var relaxklädda. Då möttes vi, Anna och jag. Vi hamnade bredvid varandra på golvet framför bandet. Där satt vi fnittrande som barn och nånstans i drinkdimmorna och musiken visste jag att jag hittat en vän. En riktig vän. En livsgåva. Detta skedde hösten 1990. Trettio år har gått. Vänskapen lever. Vi blev systrar. Våra barn blev kusiner. Jag kan inte räkna semestrarna, festerna, samtalen, tårarna, skratten, middagarna eller frukostarna vi haft tillsammans. En livsgåva.

När vi firade tjugo år som vänner slog vi på stort. Vi reste till New York där vi hade några oförglömliga magnifika dagar. När trettioårsjubiléet närmade sig bokade vi en vandringsresa till Lofoten som den perfekta uppföljaren på NY. Sen kom corona. Norrmännen stängde gränsen. Hur firar vi nu? Jo, vi gör som vi alltid gjort. Vi fokuserar på det som är viktigt på riktigt för oss. Det som aldrig handlat om exakt var vi är och vad vi gör. Det som ofta handlat om vind i håret, mossa under fötterna och frihet att vara. En livsgåva. Vi reste till Annas familjestuga i Graninge, dit vi varit så många gånger under årens lopp, oftast med barn. Nu sitter vi här i skogen, med brasan brinnande, skogen susande och talar om nu, förr och sen. Om allt. En livsgåva.