Jag drömmer om att skriva, jag har många historier att berätta och jag älskar ord. Men det händer inte. Jag skriver inte. Under några lediga dagar tänker jag till på detta och försöker vara brutalt ärlig med mig själv. När får jag saker gjort? När händer det för mig? När gör jag verklighet av idéer och visioner? Hur gör jag det? Exceldelen av min hjärna kickar igång direkt. Excel med dunkande toner av ”we will rock it”. Vad blir det? Planering och gamefeeling. Nerver och regler. Puls och ordning. Där nånstans ser jag ett sätt för mig.

Jag uppfinner skrivarmetoden hockeymatch. En hockeymatch är tre tjugominutersperioder. Ok. Jag skriver i tre tjugominutersperioder. Så gör jag DET i tre perioder på nästa nivå. Det blir 3×20 minuter i fyra dagar. Periodpaus en dag. Skriva 3×20 minuter i fyra nya dagar. En dags periodpaus. Skriva 3×20 i den sista periodens fyra dagar. Det är en hockeymatch. I makrohockeymatchen finns tolv normalhockeymatcher. Där är metoden. Nu har jag kört fyra dagar. Fyra normalhockeymatcher. Första perioden av makrohockeymatchen. Vad har jag lärt mig?

👉🏻 Sätt timer med larm o passa tiden

👉🏻 20 minuter klarar jag att hålla totalfokus nästan helt utan att distrahera mig

👉🏻 Hockeymetaforen hjälper: man funderar inte på långsiktiga mål mitt i perioden i fullt spel

👉🏻 Ta paus i periodpausen, annars orkar jag inte hela matchen

👉🏻 Alla tankarna som försöker ta plats (det här blir inget, vad bluddrigt och dåligt du skriver, det här vill ingen läsa), låt dom vara där men säg till dom att du inte har tid nu för du spelar hockey

Vad leder allt detta till? Ja det får vi se. Första av tre perioder spelade. I första matchen. Så den frågan är för tidigt ställd. Ok. Då tar vi den klassiska sportfrågan;

– Hur känns det?

– Det känns jäkligt bra att göra det jag bestämt mig för att göra. Bara det. To do what you said you would do. I do I do I do I do I do.